5.

Ett av många människors grundläggande problem är att tro blint på det aktuella, det som är här nu och framför våra ögon. I vår tid hyllas denna ”vara-här-och-nu” – attityd. Swedenborg anser att den är tecken på ignorans av verkligheten själv. Henry James Sr skriver: ”Now as a fact, both of his own experience, and of his observation of others, every man knows that this conflicting estimate of natural and spiritual things actually exists between creator and creature. Every man knows that he is instinctually prone to over-estimate the actual and under-estimate the real.”

Därför känner vi oss overkliga så ofta. Fast vi anstränger oss för att låta det aktuella motsvara våra önskningar, räcker det aldrig till. I bön kommer små antydanden från det verkliga och vi erfar stor glädje. Vi inser att vi bör leva i Gud alltmer. Njutningen i den himmelska verkligheten drar oss dit.

Men njutning är också helvetes kvalitet, menar Swedenborg.  Den som fastnar i själviskhetens njutning, t ex genom berusning eller drogpåverkan eller sex, vet att det inte alls påminner någon om ondska eller helvete utan ter sig himmelskt. Så kan människor mitt i dessa låga energier utropa: himmelskt underbart ! Njutning och glädje tycks vara det centrala även i detta helvetiska område.

Det är när vi nyktrar till från sådana visister i de låga njutningarna vi inser vårt verkliga behov att lämna det aktuella och gå till det verkliga själv. Gud och de himmelska njutningarna är verkligheten själv. Gud är denna glädje och njutning. Jesus undervisar om en fest när han undervisar om himmelriket och Fadern.

Vår falska njutning av självet försvinner inte när vi vänder oss till Gud, men vi får nu frälsningens hjälp undan det onda. Utan den ständiga hjälpen från Jesus skulle vi falla direkt ner i djupast avstånd från det himmelska. Därför har de missförstått sanningen som tror att vändningen till Fadern gör om dem så att det själviska försvinner. Det är återigen tron på det aktuella, det som är här och nu.

Standard

4.

Varken historien eller naturen har någon som helst objektiv existens vid sidan av det gudomliga projektet. Om vi betraktar naturen som en mycket lång evolution för ett gudomligt syfte, kan vi få oss själva integrerade. Annars går inte detta. Det går inte att integrera oss genom att tänka att först åstadkom skaparen ett materiellt universum som fanns objektivt och självständigt, och som först mycket senare blev platsen för levande liv och slutligen människan. Denna syn integrerar inte någonting utan blir ett pussel med bitar liggande överallt utan koherens.

Swedenborg ger oss en integration genom att förstå både naturen och historien som en sorts teater där syfte gudamänniskan är målet med hela verksamheten. Ingen enda atom har en objektiv existens skilt från detta syfte. Allt är ett projekt, en verksamhet i Gud. Därmed försvinner också den underliga institution som skaparen och hans skapande skulle utgöra. Istället sker allt i Gud och allt har ett enda integrerat syfte i Gud. När målet ska nås och gudamänniskan vara ett faktum på jorden där ett nytt samhälle uppstår genom denna andliga och moraliska kvalitet, vet vi inte. Vi vet bara att målet med allt liv och all verksamhet är just detta.

Det vi kallar ondska — medvetet skadande av varandra, fullföljande av begär som leder till elände för andra, omåttlighet i tillfredsställelsen av behov, och så vidare — ingår som integrerade händelser i denna enda verksamhet som har mognad och gudamänsklighet som mål. Det vi upplever som ont och negativt är således helt nödvändiga händelser på vägen till mognad, inte olyckor eller godtyckliga krafter från en ond källa, skild från verksamheten i sin helhet.

Splittringen av den enda verksamheten i en skapare som senare låter meddela sig till vissa utvalda människor, är fabricerad av mänsklig brist på insikt i den gudomliga akten som sådan. Gud är en aktivitet som är EN och som integrerar allt inom sig. Vi är delar av denna enda process. Harmoni och sabbat är resultatet av denna insikt inom oss och vi är då Gud följesamma. Det sker inte genom att följa enskilda föregivna bud från en moralisk skapare utan genom att se det gudomliga i verksamhet genom den teater som naturen och historien tillsammans utgör.

Det finns därmed ingen högre bön än denna insikt i Guds vilja, ingen rit eller liturgi som bättre följer den gudomliga avsikten med allt är den fridfulla förståelsen av allt som sker i detta enda projekt. Gud har inget behov av jordiska ärebetygelser vid sidan av förståelse för det grandiosa gudomliga tänkandet i historiens och naturens teater. Den nya kyrkan som Swedenborg talar om är den där vi alla vill och tänker med Gud själv i hans förverkligande av gudamänniskan. Jesus visade oss hur detta går till och kan sägas vara den nya kyrkan just genom detta. När vi alla utför samma sak är vi alla den Nya Kyrkan på jorden.

Standard

3.

När vi utan förståelse ser naturen runt omkring oss som något evigt och bestående, har vi en hallucination. Naturen och det materiella universum är endast en ”akkomodation” av Guds visdom och kärlek. När vi kommer över enfalden i våra fördomar och ser med andliga ögon, ser vi ett skådespel för oss, en lekplats för våra intressen, en barnstuga där vi förväntas vakna upp till andlig förståelse av allt som sker.

När vi ser med andlig förståelse ser vi inte en död natur utan en oändlig Människa, en omedelbar skapare och återlösare för alla människor, kroppsligt korsfäst och gömd undan vår själviskhet och onda vilja, men uppstånden i härlighetens ljus. Detta ljus skiner igenom varje mänsklig erfarenhet och aktivitet. är samvaron med Gud. När vi har andliga ögon umgås vi med det ljuset, använder det, leds av det.

Eftersom denna avbild har Gud som skapare är den perfekt. Det finns inget fel eller oskönt i detta konstverk, det är perfekt. Det enda som kan få avbilden att verka ofullkomlig är okunniga föreställningar om samvaron med Gud. Eftersom denna avbild har Gud som skapare är den perfekt. Det finns inget fel eller oskönt i detta konstverk, det är perfekt. Gud som är varat, vilket är skapande kärlek, kan aldrig gå in i en begränsning av det perfekta, det Han skapar är perfekt genom att kärleken som är perfekt utgör kraften bakom skapandet.

När vårt självmedvetande kröker sig in mot sig själv skapas icke-vara, alltså brist på vara. Varje ofullkomlig syn på oss själva är en sådan subjektiv inkrökning i icke-vara. Då underkastas Guds perfekta avbild något intresse eller någon lusta, något som minskar glädjen och kärleken i att vara de vi verkligen är i Gud. Det vi verkligen är tenderar skapa, vara inspirerat, sträcka sig ut ur sig själv mot alla andra, glömma sig själv för andra. Gud är kärlek och tenderar förlora sig i oss, sina skapelser, för att uttrycka sitt väsen. Vi blir oss själva när vi med andliga ögon ser detta och fortsätter samma kärleksverk som Fadern gör genom Sonen och Anden.

I naturen finns denna reciproka rörelse: dels utåt från sig själv i vara och kärlek, dels inåt i sig själv som icke-kärlek och icke-vara. Infinit kärlek och vara å ena riktningen, finit gillande och självintresse åt andra. Min sensibilitet och min intelligens, mina känslor och mina kunskaper, är inte alls mina saker, mina egenskaper. De hör inte till mig som personlig egendom skild från naturen i sin helhet. De hör till hela systemet, hela organisationen av Gud och natur och min verkliga identitet i Gud. Alla mina erfarenheter har med helheten att göra, med atomer, ämnen, mineraler, växter, djur och människor. Det är ett levande system. Ingenting är mitt, allt rör sig i den reciproka balansen mellan verklighet och overklighet, mellan Guds kärlek och hallucinationen av att vara isolerad.

Naturen är på så sätt ett språk för oss att förstå Gud och allkärleken. Genom att allt vi upplever lär vi oss, och pedagogiken går genom den objektiva naturens bestämningar av varmt och kallt, hårt och mjukt, stort och litet, vackert och eländigt, krävande och lättsamt, ont och gott, trasigt och helt, splittrat och kontemplativt helt, oväsen och skön stillhet — med andra ord alla bestämningar som ingår i vårt språkliga tänkande och handlande av livserfarenheten. Inget av detta är vårt, det hör till Guds skolmaterial för oss och vår skolning. Vi utbildas av detta levande erfarenhetsstoff, men vi är inte i personlig besittning av något av det.

Vi kan se naturen som ett bildspel där vi undervisas om det andliga. Det finns en exakt och tillitsfull korrespondens mellan alla bilder och sanningen hos Gud. Han ger oss inte någon bild som inte har betydelse för det hela. Målet är gudamänniskan, såsom vi ser honom i Jesus Kristus, och på väg dit måste vi lära av det pedagogiska materialet i vår livserfarenhet dag för dag. Spektrat sträcker sig från de mest elementära sensibla till högsta moraliska känsla och omdöme. När vi ser med andliga ögon kan vi njuta av denna korrespondens i alla upplevlser. Vi får en kontemplativ och njutande läsning av alla bilder vi upplever. Det finita undervisar om det infinita. I den meningen är hela skapelsen en uppenbarelse av Guds skapande, älskande och yttersta godhet i allt som sker.

Detta innebär att Gud använder sin skapelse som ett naturligt utflöde av sin kärlek som också blir undervisning av oss människor. Urpsprunget till en skapelse över huvud taget är kärleksnaturen hos Gud. Därmed blir all skapelse ett språk om kärlek, om utgivande kärlek. Alla händelser i universum är kommunikation av denna kärlek.

Därigenom kan vi se hur vår mänskliga kärlek är ett utflöde av Guds kärlek. När vi älskar någon annan gör vi det bäst med kunskap om den andre. Utan den kunskapen kan vår kärlek göra mer skada än nytta. Förnuft och känsla går samman i kärleken när den liknar Guds. Hela skapelsen är förnuft och pedagogik för kärlekens skulle. På liknande sätt älskar vi perfekt när vi förstår den andres behov och älskar genom att hjälpa till med vad den andre behöver, om det är ett förnuftigt och moraliskt gott behov.

Standard

2.

Allt vi ser omkring oss och även vi själva har två dynamiska krafter i sig. Den ena är finitiserande, en dynamik som skapar individer, partikulära exempel på generiska idéer, ett visst träd, en viss sten, en viss människa, just såsom den  är i sin individualitet. Vi som människor är medvetet individuella på detta sätt och ingenting vi gör kan ta bort den individualiteten. 

Den andra kraften är infinitiserande, det år vårt omedvetna individuella jag. Det är anden och Gud. Vi är alltså redan i Gud genom vår omedvetna individ. Den andliga kraften är primär till den finita individen. Den finita individen kan inte närma dessa båda till varann eller blanda dem. Däremot kan vi som finita individer förstå vårt direkta beroende av den infinita individ vi egentligen är. Den är redan absolut och evig och fulla kärlek till sin egen natur, den behöver inte göra till detta. Vi tror ibland av den finita individens andliga övningar eller religiösa övertygelse spelar roll i skapandet av den andliga identiteten. Men det är redan ett andlig faktum.

Därför infaller vi i en bönens och meditationens vila när vi rätt förstår vår dubbla natur. Swedenborgs undervisning är en läkande och avslöjande kur för oss som försökt göra den medvetna individen till större än den är. Vår omedvetna andliga individ är redan i evigheten och behöver inte skapas eller utvecklas. Däremot kan jordens finita samhällen och människors familjeliv bli fridfullare och mognare när alla förstår sin dubbla natur.

Detta är den konstitutionella tron som inte förblandar saker och ting. Den ser hur det är i Gud och i den finita existensen, varje ögonblick av vårt liv. Bön och meditation går samman i denna syn, denna insikt i allting natur. Att intuitivt ha detta perspektiv är att gå Guds vägar. Vi har två ordningar och de integreras i visdomen.

Om vi förväxlar dem eller prioriterar felaktigt får detta konsekvenser för oss. Henry James Sr, skriver om detta: ”Now such being the truth of things, the reader will agree with me that nothing could more effectively tarnish the face of creation, or embarrass its practical working, than to find the creature taking a different view of creative order than that of the creator. If to the creative mind the natural interests of the creature are all together secondary and subordinate to his spiritual interests, while to the understanding of the creature himself they are altogether primary and commanding, it is inevitable that creation must so far wear a disorderly aspect, or argue a conflict between its constitutional factors. It is evident, in fact, that creation will never obtain to its sabbath or rest, in the perfect union of its infinite and finite elements, until this difference between them becomes practically overcome.” (s 80, The Secret of Swedenborg)

När vi berättar om Adam och Eva och syndafallet, talar vi om en sådan förväxling och om de konsekvenser det får för mänskligheten. Men sanningen förändras inte. Vår omedvetna infinita identitet är alltid densamma. Syndafallet är inte något som skett, det är något som alltid sker när vi förväxlar de båda formerna av gudomlig dynamik.

Standard

1.

1. Du föds och har genast Guds ande som lever dig. Detta omedvetna liv kan du fortsätta med till döden inträder. Du anar inget annat än det naturliga livet som ter sig slumpartat. Du hoppas på tur i livet, du lever ett liv som liknar ett lotteri. Du försöker vara världsklok. Njutningar och trevliga ombyten är målen.

2. Du börjar ställa frågor och längta efter svar, du kanske börjar tro på Gud och söka dig till kyrkan, till sakrament och bikt. Du är ännu inte medveten om Gud som skapande och vad skapelse är, men du tror och är religiös, du kan bli biskop och påve i detta tillstånd. Du har ibland andliga upplevelser, både känslomässiga och intellektuella som du upplever som djupa och viktiga. Du ser syndafallet som en olycka som är oförklarlig, ett sorts ”fel” i Guds ekonomi.

3. Du blir medveten om vad skapelse och förening är för något, att en disjunktion först måste ske för att en konjunktion med Gud ska kunna komma till stånd. Du aspirerar på gudaskap och blir en partner till Gud när denna aspiration mognar. Du ser syndafallet som nödvändig alienation till egen person för att föreningen med gudaskapet ska kunna ske.

4. Sanningen om Kristus är inte en extern sanning om moral eller om historia eller om utseende eller religiöst bruk. Det är en helt annan sanning än sådana förnuftiga eller observationsgrundade sanningar. Om du försöker tvinga fram kunskap om Kristus som är sanningen om ditt liv, genom att argumentera eller mäta observationer går du helt fel. Vara-sanningar gäller hjärtat och din eviga själv, inte moral eller yttre religiösa beteenden eller etiska system. Att se gudaskapet i den människa som Kristus lever i och den människa Gud skapar är inte att begränsas av förnuft eller observation. Ändå beter sig många apologeter som om detta var möjligt.

6. Vår naturliga intelligens länkar oss till naturen, inte till Gud. Vår verkliga ande är av Gud och förstår sanningen om Kristus i oss och som oss. Det kan intelligensen inte beröra. Vår begränsande vana att betrakta bilderna av världen som verkliga, gör att vi måste vända om till en andlig uppfattning av skapelsen. Då iakttar vi en andlig skapelse där människan med Gud är det centrala för Gud, för i människan får Gud liv som kommunicerar. Därför har vi kroppar, liksom en telefon, eller en resonanslåda för musik. När vi inte längre gör förbipasserande sinnliga bilder till verkliga blir anden fri att föra samtalet med Gud. Jesus gör detta ständigt i sitt liv och i sin uppståndelse ger han oss samma möjlighet, vilket är den Nya människan.

7. Om du ser dig omkring ser du en sinnlig objektivitet. Men den är endast sinnlig, en projektion från Gud för våra sinnen. Men endast om vi ser den gudomliga skapelsen istället för bilden av en värld, kan vi förverkliga syftet med den sinnliga tillfälliga objektiviteten – Gud i människan. Då ser vi med Guds ögon, vi ser med Kristus levande som oss.

Vårt beteende i världen har ingenting med detta att göra. Den enda synd vi har att räkna med är otrons synd, den som Paulus talar om i Romarbrevet och även Hebreerbrevet beskriver. Vare sig moral eller utseende, vare sig beteende eller omständigheter har med denna gudomliga syn att göra. Pröva själv: se på den sinnliga bilden av världen som ter sig objektiv fast den inte är det, och se en gudomlig skapelse istället för en objektiv värld. Ge upp tankevanan att absolutifiera sinnesintryck. De är ingenting annat än just tillfälliga intryck, vilket vi egentligen vet så väl.

Den som ser mig ser Fadern, sade Jesus, och betydelsen är: den som ser vad jag är ser Fadern. Den som däremot absolutifierar sinnliga intryck ser bara en person från Nasaret, något som inte kan betyda någonting verkligt. På ett nästan desperat sätt sysslade den historiska teologin med detta sken till varelse och klädde förstås av alltihop så att det blev en mytisk bild som klistrades på en tillfällig sinnlig bild av en man från Nasaret. Paulus visste bättre. När vi ser i tro, alltså ser den gudomliga inkarnationen, slutar vi hypnotisera oss och absolutifiera sinnliga föreställningar.

8. Två saker blir nödvändiga inför den falska absolutifieringen av sinnliga föreställningar. För att citera Henry James (senior): ”Evidently then, our only mode of exit from the embarrassments that sense entails upon the intellect, is to spurn her authority and renounce her guidance.” Detta är definitionen på tro som inte behöver något annat än hjärtats affirmation.

Detta innebär att dogmat om en fysisk skapelse, som människor omhuldar både inom och utom religionen, både i vetenskapen och i vidskepelsen, måste ges upp helt och hållet. Den sortens realism är helt enkelt otro i grunden. Gud skapar – ja det är det verkliga. Men just genom att Gud som är Ande skapar, kan inte något utanför Gud uppstå, t ex en fysisk separat värld. Däremot kan vi med fysiken, kemin och biologin mycket väl beskriva vår empiriska erfarenhet. Det är en helt annan sak. Blandar man ihop dessa får man svårt att tro. Omvändelsen förhindras och Ljuset från Kristus i våra egna liv just här och nu, blockeras genom ett enfaldigt dogma och en skadlig auktoritetstro.

9. Naturen och den sinnliga världen är ett tillägg i Guds skapande, inte essensen i det. Ande är ande och kött är kött som Paulus säger. När vi ser klart att Gud är överallt i sin andliga och skapande substans, då ser vi andligt och lever det nya livet. Vi tror inte längre en minut på en yttre fysisk absolut verklighet, vi vet att vi endast ser ett skuggfenomen med en suggestion om absolut verklighet. Vi bor verkligen, som CS Lewis sa, i ”Skugglandet”. Men detta är inte för Swedenborg ett ledsamt faktum utan väldigt glädjande. Skapelse är glädje när vi ser det ur Skaparens ögon, när vi är gudomliga människor, såsom Gud naturligtvis vill och avser med hela skapelseverket.

Det finns ingen anledning för oss att inte vara i perfekt harmoni i Gud hela tiden, vara verkliga i det gudomliga dag för dag. Det enda som begränsar oss är den mentala förvirring som identifierar oss med en kropp eller en värld. Att tro på vad föräldrar och vänner försöker övertyga oss om redan när vi är barn: att vi är det som syns i en spegel eller i andras ögon, en slumpmässad begränsad fysisk form. Det är arvsynden att vi låter oss luras varje barn i varje generation. Där sker disjunktionen.

Som Henry James uttrycker det:
”Make this limitation then the purely subjective appearance which it truly is, in place of the objective reality which it truly is not, — make it a fact of my natural constitution, and not of my spiritual creation, a fact of my phenomenal consciousness merely, and not of the absolute and infinite being I have in God, — and you at once bring me individually into harmony with God’s perfection.”

10. Vi kan se att disjunktionen aldrig var något inre, något andligt. Det är bara ett fenomen, ett moraliskt och yttre fenomen.    

Standard